Lexie har blivit friskförklarad sedan benbråttet efter ca 22 veckor i gips. Om hon kommer bli helt hel, det vet jag inte ännu. Jag kommer att kontrollröntga henne innan hon sätts igång ordentligt med träningen igen (hon har fortfarande motionsförbud till tidigast april..).Hon är i alla fall anmäld till en lydnadstävling i februari, stillsamt och bra.

Lilla Lex fick följa med till stockholm i december och ställas på Stockholm Hundmässa, hon representerade även rasen i tollarklubbens rasmonter under lördagen, vilket hon gjorde med bravur. Uställningen gick, som väntat, inte riktigt lika bra och Lexie åkte ut på en 2:a tillsammans med den andra jaktklass tiken, men domaren gillade Lexies typ. Men pga. hennes storlek blev det en 2:a istället för en 1:a.

Jag planerar att börja blogga regelbundet igen, nu när det finns mer tid till det. Vi får väll se..

Blogglusten försvann ungefär i samma veva som flytt, benbrott, trasig dator, nytt jobb och nytt boende (inte för att jag kan skryta med att uppdatera ofta..). Lexie är inne på sin 14:e vecka med sjukskrivning och benen läker sakta men säkert ihop… Jag har fått nytt jobb och påbörjat uppfödarutbildning. Vår nya lägenhet är fantastisk med egen ingång och uteplats. Alldeles lagom för matte och hund.

Blogglusten hoppas jag återkommer, men det lär ta sin tid.
På återseende.

Nu är vi hemma. Pustar ut. Och imorgon ska vi till veterinären för ytterligare gipsbyte och kontrollröntgen. Men vi börjar bli van, och veterinärerna börjar bli van att se oss. Lexie är alltid lös i det kalla väntrummet och inne hos veterinären bara för att jag glömmer koppel. Därefter sövs hon och sen får jag inte vara med längre, bara sitta i det kalla väntrummet i två timmar och vänta på dommen. Dricka varm choklad och hoppas på det bästa. Det är samma visa varje gång. Hallelujah.

Jag kan inte riktigt koppla detta. Men tar tag i alla “tur i oturen” & håller hårt i dem. Det hade kunnat vara värre.  Jag kanske inte hade haft henne kvar. Och det är jag tacksam över, att hon faktiskt fortfarande finns hos mig.
Mitt älsklingshjärta.

Den kommande tiden får inte Lexie göra någonting alls. Så önska mig lycka till att hålla en aktiv tollare i stillhet i ett halvår. En tollare som dessutom är van att ha en träningsnarkoman till matte som älskar långa promenader vid älven. Numera är det stillsamma hjärngympaövningar och 5 minuterspromenader som gäller. Skitkul. Verkligen.

Jag dör snart. På riktigt.

Lexie beremot. Hon verkar inte bry sig nämnvärt att vara i gips och är lika social och glad som vanligt. Springer runt inne med en tennisboll i munnen och fattar inte riktigt varför hon ska måste bli buren upp- och ner för trappor eller varför hon ska måsta gå i koppel och inte får leka med andra hundar. Och att bada verkar hon sakna fruktansvärt. Men en mer anpassningsbar jycke får man leta efter. Och jag är så jäkla nöjd över mitt arbete med henne så det är nästan skrämmande.

En vecka efter operationen

Lex har varit ordentligt skendräktig efter första löpet så vi har fått stryka oss från flera tävlingar som varit inplanerade. Nu verkar hon dock vara fit for fight igen, så det är dags att anmäla sig till både klass II och III…

TOLLINGARBETE
Ansmygning: Utmärkt
Aktivitet: Hög aktivitet, lekfull tolling
Passivitet: Utan anmärkning
Lockarbete:  Trevligt tollingarbete med mycket hög fart
M

RETRIEVERARBETE
Skottreaktion: Fast och uppmärksam
Stadga: Lugn och tyst
Fart: Mycket hög
Näsa: Kunde användas bättre, slog igång den på slutet
Vattenarbete: Gå villigt och glatt i vatten, simmar bra
Markeringsförmåga: Utmärkt
Sökarbete: Springer i hög fart genom fältet men använder inte näsan förrän mot slutet. Frågar föraren ofta.
Dirigerberhet: Tillräcklig för klassen
Apporteringslust: Spontan med snabba inlevereringar
Apportgrepp: Fast. Ibland avlämningar i hand och ibland slarviga.
M

SAMMANFATTNING:
Samarbetsvilja: Utmärkt fotgående och kontakt
Uthållighet: Utmärkt. Håller provet igenom
Sammanfattande kritik: En hund med stor arbetskapacitet som gör ett för dagen godkänt arbete. Har sina förtjänster i tollingen och markeringarna. Brister för dagen i avlämningarna, söket samt ger en del småljud från sig pga iver. Önskar högre självständighet i söket.

mJaktprov inleds av ansmygning till lockarbetet. Detta fick hon jätte mycket beröm för.
”Det kan nog inte bli bättre”

Lexie är fortfarande en ganska liten tollartik på sina 12,5kg, vilket gör det svårt för henne att jobba i vissa situationer, speciellt med en fågel i munnen. Under markeringarna var det en bit ut till vattnet och den sista biten var sankmark. När Lexie hämtat fågeln fick hon först lägga upp den på sankmarken för att sedan kunna klättra upp själv och leverera in den. Detta var även första gången Lexie fick träffa på gräsänder över huvudtaget.
M

Hennes iver och glädje till arbete gjorde att hon gnällde till 4 gånger när jag skickade henne (hon var alltså helt tyst i passivitet och när vilt föll, samt när hon jobbade). Om ärligheten ska fram är jag inte ens säker på att hon vet om att hon gör detta, utan det kan lika gärna vara så att hon tar i så mycket att det kommer till ett litet frustrationsskall.
M

Sen är det ju en lydnadshund vi har och göra med, som dessutom fortfarande är UNG och omogen. Hon vågar inte riktigt ta för sig utan ber mig gärna om lov för att få leta efter fåglarna. Även efter att jag skickat henne på söket.
M

Sammanfattningsvis kan man enkelt säga:
Med glädje och iver – Nova Scotia Duck Tolling Retriever!
M

Lexie är en snabb, arbetsvillig, lydig, men framförallt glad hund att jobba tillsammans med. Farten gick nästan till överdrift vissa gånger. Att näsan inte riktigt användes är tydligen ett unghundstecken. Så nu ska jag börja gömma fåglar/dummiesar så hon inte bara kan gå på synen.
M
Nu får vi se om det blir en satsning på att vinna JuniorTollarmästar-titeln i år.. Dom som såg oss tyckte absolut att vi borde ställa upp. Men då måste hon ju vara snygg ockå.
Apropå snygg – på utställningar är det JAKTKLASS som gäller (om vi nu kommer oss iväg på någon utställning..)

Har inte tid att blogga. Vardagen fylls med plugg och hundträning..

Hela maj månad är hundmånad och vi har något planerat varje helg. Det ska bli så KUL att börja tävla igen!

Den sista ”Patrik” gjorde du två veckor innan du lämnade oss.
Tog en taxi från sjukhuset, utan att meddela oss, för att åka hem och bada i badkaret. – Sedan fick det bli buss tillbaka igen för pengarna räckte inte till mer.
Var du fick kraften ifrån är en gåta än idag men..
Ingenting är omöjligt, eller hur?