Jag har absolut ingen ursäkt till bristen på bloggande, och det har hänt en hel del..
Lexie har blivit friskförklarad sedan benbråttet efter ca 22 veckor i gips. Om hon kommer bli helt hel, det vet jag inte ännu. Jag kommer att kontrollröntga henne innan hon sätts igång ordentligt med träningen igen (hon har fortfarande motionsförbud till tidigast april..).Hon är i alla fall anmäld till en lydnadstävling i februari, stillsamt och bra.
Lilla Lex fick följa med till stockholm i december och ställas på Stockholm Hundmässa, hon representerade även rasen i tollarklubbens rasmonter under lördagen, vilket hon gjorde med bravur. Uställningen gick, som väntat, inte riktigt lika bra och Lexie åkte ut på en 2:a tillsammans med den andra jaktklass tiken, men domaren gillade Lexies typ. Men pga. hennes storlek blev det en 2:a istället för en 1:a.
Jag planerar att börja blogga regelbundet igen, nu när det finns mer tid till det. Vi får väll se..
M
Blogglusten försvann ungefär i samma veva som flytt, benbrott, trasig dator, nytt jobb och nytt boende (inte för att jag kan skryta med att uppdatera ofta..). Lexie är inne på sin 14:e vecka med sjukskrivning och benen läker sakta men säkert ihop… Jag har fått nytt jobb och påbörjat uppfödarutbildning. Vår nya lägenhet är fantastisk med egen ingång och uteplats. Alldeles lagom för matte och hund.
Blogglusten hoppas jag återkommer, men det lär ta sin tid.
På återseende.
Den 3:e augusti fick Lex ett lyckorus när vi var ute och cyklade. Och den 3:e augusti fastnade hon med höger baktass i cykelns framhjul. Dagarna därefter har stavats VETERINÄR. Sedan den 4:e augusti har mitt älsklingshjärta haft jätte ont, blivit opererad 80 mil söderut, och spenderat närmare 90 timmar hos veterinären. Och jag har gråtit, haft panikångest, ögonen har varit svullna och halsen har gjort ont. Jag har rensat mitt bankkonto och gjort allt som stått i min makt för min perfekta prinsessa. För att hon är värd det. Varenda mil, öre, minut och tanke. Jag har bråkat med försäkringsbolag och veterinärer. Varit lyckligt lottad att jag har världens bästa uppfödare. Och världens bästa extra familj. Och världens bästa vänner.
Nu är vi hemma. Pustar ut. Och imorgon ska vi till veterinären för ytterligare gipsbyte och kontrollröntgen. Men vi börjar bli van, och veterinärerna börjar bli van att se oss. Lexie är alltid lös i det kalla väntrummet och inne hos veterinären bara för att jag glömmer koppel. Därefter sövs hon och sen får jag inte vara med längre, bara sitta i det kalla väntrummet i två timmar och vänta på dommen. Dricka varm choklad och hoppas på det bästa. Det är samma visa varje gång. Hallelujah.
Jag kan inte riktigt koppla detta. Men tar tag i alla “tur i oturen” & håller hårt i dem. Det hade kunnat vara värre. Jag kanske inte hade haft henne kvar. Och det är jag tacksam över, att hon faktiskt fortfarande finns hos mig.
Mitt älsklingshjärta.
Den kommande tiden får inte Lexie göra någonting alls. Så önska mig lycka till att hålla en aktiv tollare i stillhet i ett halvår. En tollare som dessutom är van att ha en träningsnarkoman till matte som älskar långa promenader vid älven. Numera är det stillsamma hjärngympaövningar och 5 minuterspromenader som gäller. Skitkul. Verkligen.
Jag dör snart. På riktigt.
Lexie beremot. Hon verkar inte bry sig nämnvärt att vara i gips och är lika social och glad som vanligt. Springer runt inne med en tennisboll i munnen och fattar inte riktigt varför hon ska måste bli buren upp- och ner för trappor eller varför hon ska måsta gå i koppel och inte får leka med andra hundar. Och att bada verkar hon sakna fruktansvärt. Men en mer anpassningsbar jycke får man leta efter. Och jag är så jäkla nöjd över mitt arbete med henne så det är nästan skrämmande.
En vecka efter operationen
Jag har fått röntgenresultatet nu – HD grad A och ED UA! Så nu är det bara att tuta och köra. Skönt!
Lex har varit ordentligt skendräktig efter första löpet så vi har fått stryka oss från flera tävlingar som varit inplanerade. Nu verkar hon dock vara fit for fight igen, så det är dags att anmäla sig till både klass II och III…
Saknaden gör ont.
